2019-05-05

Den där dagen igen..

Så då var den här igen. Den där dagen som jag aldrig kommer glömma, eller ens missa verkar det som.
Nu har det gått 16 år sedan han försvann från oss.
Det har varit många som lämnat oss genom åren, men pappas död är den som tagit i alla fall mig hårdast.
En av anledningarna är naturligtvis att han var för ung, och att han var så sjuk innan han dog.
De andra som lämnat oss har varit gamla eller fått ett snabbt avslut.
Jag saknar naturligtvis dom med.
Men med pappa blev det som att vakna upp till  en annan verklighet. Den där som man inte trodde fanns. Man tror man ska få behålla sina föräldrar i samma skick som dom alltid varit.
Jag önskar alla kunde ta till vara på de fina stunder man har med den äldre generationen, man vet liksom aldrig när det drastiskt kan ändra sig, och det kan gå fort, väldigt fort.

Ibland funderar jag på min mamma. Om jag ska ta kontakt med henne igen? Men jag vet även att jag inte mår bra av det, och då borde jag nog inte, eller? Kommer jag ånga mig den dagen hon inte finns kanske? Tja, jag vet inte.

Jag vet att jag bara skriver tråkiga saker här. Och det är liksom det som är min grej med denna sidan. Jag har det som ett sätt att inte glömma bort vad jag har i mina tankar just idag!

Vi har fler nu. Fler som kommer behöva vår hjälp.
För snart ett år sen var jag och besökte Björn, min morbror. Han är på ett demensboende nu. Han har en (typ) alkoholdemens och har som ni förstått supit sig till detta. Men är han mindre värd idag för det? Tja, jag vet inte det heller. Hur som helst sitter han där och kan inte säga något, inte äta, gå på toan eller göra något alls själv längre.
Ja, det påminner om min pappa. Men pappa hade inte en demens. Han hade en parkinson-plussjukdom (idag heter det tydligen parkinsonism) med kraftiga demens symtom. Den heter Kortikobasal degeneration
Jag ska inte skriva så mycket mer om det, eftersom jag har tjatat om det så många år nu.

Jag hade tänkt skriva något fint om min barndom. 

Jag försöker minnas, minnas hur det var innan det hände. Men det blir mindre och mindre jag minns av den friska pappan.
Jag minns det där som jag inte vill minnas. Alla bråk mellan han och mamma. Var han så dum som mamma sa?
Jag vet inte , jag vet ingenting om det faktiskt. Jag minns bara hur han var som riktigt sjuk. Och det är dom minnena jag förmodligen kommer ha med mig resten av livet.

Om en månad skulle han fyllt 70 år. Jag tror han skulle sett ut som farfar gjorde. Det är den bilden som jag har. Men så kommer jag ihåg att farfar inte heller blev så gammal.
Här är han inte gammal Pappa Bertil. 


Jag vet vad som väntar oss när det gäller andra med. Men jag tar ett steg tillbaka och försöker låta andra göra det som krävs. Om det är svårt? Ja, men jag vill inte köra över någon...


Och jag sörjer fortfarande min fina Zarra. Idag är det 4 månader sen hon somnade in för gott.
Jag tänker hela tiden att det är ingen som kan förstå hur det känns. Men det är klart att andra har varit med om ungefär samma sak, och vet hur tufft det är.
Vi begravde henne igår. Tufft, men det blir nog bra när det är färdigt med allt där hon ligger nu. Men det går inte en dag utan att tårar rinner när jag tänker på henne.








2019-04-01

Jag hade en dröm

Jag hade dröm i natt. Jag har inte drömt om Zarra sen vi avlivade henne. Men i natt hände det. Och jag är så glad och tacksam för den drömmen. Jag satt bredvid henne på golvet och fick klappa hennes fina svarta päls. Hon la sitt huvud i mitt knä, och jag gosade ner hela ansiktet i hennes päls.

Anette, säger helt plötsligt
 - Oj det var inte meningen hon skulle vara här när du kom på besök. Jag svarade - Jag har saknat henne så och jag vet att det är en dröm, men jag får känna hennes päls mot mina händer en gång till.

Så jag är bara tacksam över att hon fick vara med i min dröm.
När jag vaknade så gråter jag, mest för jag var så glad över att äntligen fått träffa henne igen, men även för att jag vet hon har det bra. Och inte behöver ha ont. Hon finns här, även om jag inte ser henne.

2017-11-04

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen.
Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla. Det är en av anledningarna till att jag har ganska få vänner på FB, Instagram och Snapchat.
Allt blir överdrivet.
Jag gillar inte heller att vara tillgänglig 24/7.
Och på riktigt vem är intresserad av att se om jag gör en våffla, eller tar ett glas öl, så länge man ler? Eller så länge man gör något skojsigt?
Ett experiment borde vara att man under en vecka kanske bara visar vad man gör den övriga tiden?
Finns troligtvis en anledning till att jag nästan bara visar upp mina djur på nätet, eller mat, eller trädgården.

Jag började blogga för ca 10 år sen. Tiden som var absolut roligast att blogga var när Ingen visste vem jag var, när ingen visste att jag bloggade. Helt anonym och kunde tycka och få skriva vad jag ville, utan hänsyn till mina nära. Tror jag bloggade närmare ett år innan jag sa det till någon. Sen berättade jag för några få, och sen raderade jag Hela bloggen och började om från början, sen fick resten av Världen veta att det var jag.
Helt plötsligt var det inte så kul längre.


2017-11-01

Livet är ett jävla jagande efter lycka...eller iaf att må bättre...

Då var den här igen, hösten!
Hur ska jag lyckas överleva denna gången? Ett halvår innan jag med bekvämlighet kan vara utomhus igen, fy fan.
Jag är redan trött och sliten i både kroppen och själen.

Jag är ledsen för Ida åker till Thailand på Söndag. Jag har ingen aning om när jag får träffa henne igen. Att spara pengar till att åka till henne är fan inte lätt med min skitdåliga sjukersättning.

Det är många som mår dåligt i min närhet och jag är speciellt bekymrad över en av dessa. Vet inte hur jag ska göra för att hjälpa... finnas tillgänglig är en sak jag kan vara, men mer än så är inte så enkelt.

Vaknar för tidigt på morgonen, sedan ligger jag och tänker. Har jag tur somnar jag om en stund...

Jag börjar även bli otroligt trött på mitt blödande, satte dit min hormonspiral för en månade sedan (hade haft riklig mens i en vecka då) och det vägrar ge sig. Jag har världens mensvärk (ont även ut i ryggen), får mens i typ 2 dagar, det minskar och håller på att försvinna ... sen får jag mensvärk och så börjar det om och om igen. Mitt blodvärde är säkert i botten. Pallar inte! Är bara trött och sliten. Fick ingen tid till gyn förrän nästa torsdag. Ska fan plocka bort hela innanmätet om det ska fortsätta så här. Är bara på dåligt humör och trött, det är fan igen höjdare alls. (gnälligt värre) Och det är värre än det framstår som.

Jul om typ 7 veckor. Inte ens det känns lika lockande det som det brukar. Jag älskar egentligen julen.

Är det mörkret som gör att jag mår som jag gör? Eller mina diagnoser som börjar spöka? Jag äter inga mediciner förutom vid behov just nu. Nej, jag tänker inte äta mediciner som jag inte tycker hjälper mig ett skit.

Igår när jag var och fick NADA tyckte även min sjuksköterska att  jag såg sliten ut. Tack för det liksom.

Just nu känns det inte som jag har någon att pratat om med mitt mående, mest för att alla andra inte heller mår bra... funderar på att börja röka igen, det tror jag att jag hade mått bättre av, speciellt med min stora feta sjukersättning, hahahaha..

Funderar även på #metoo, hade kunnat skriva en hel del om detta. Jag har valt att inte skriva något om mina upplevelser kring detta ämne på socialmedier. Det räcker att det finns med mig i mitt minne, det finns saker som hänt mig som jag inte berättat för någon någonsin, och inte kommer berätta heller. Jag tycker däremot att alla som berättat öppet är otroligt modiga. Men mina värsta upplevelser kommer jag aldrig någonsin dela med mig.
(Detta ämne har naturligtvis dragit upp mina sår också. Man tror man begraver saker, en dag blir man påmind och det känns igen. Bara börja gräva igen, och begrava igen när det lagt sig lite)
Jag funderar på hur många i min ålder som faktiskt kan svara NEJ på frågan: Har du blivit sexuellt utnyttjad, har du blivit kladdad på? Det behöver inte vara det extrema, att man blivit våldtagen.






2017-05-08

Uppåt och nedåt

Hela jag är en upp och nedgång. Det gäller verklig HELA mig och min personlighet. Allt eller Inget.

Känner mig rastlös, vill göra massor. Men kroppen och själen skriker NEJ!

Jag blir jätteglad och jag blir jätteledsen om vartannat hela tiden. Upp och ner, det kan vända på 5 minuter.
Jag drar mig undan, får ångest, det drar i och trycker över bröstet, ryggen och halsen.
Tänker HELA tiden, när jag är vaken och när jag sover. Ni vet man vaknar till och somnar om igen. Under den korta tiden tänker jag.

Vill verkligen inte börja med mediciner igen. Ska träffa min sjuksköterska i morgon. Behöver nog ta upp detta. För nu har jag haft det tufft under en längre period.


Detta har troligtvis även med den föregående veckans datum att göra. Jag mår sämre på våren. Jag tänker för mycket på vad som skett. Även om många år har gått och jag borde bearbetat saker och ting. Men jag har inte hunnit med det. Det har funnits för mycket måsten i mitt liv. Jag påstår inte att det är fel på det alls. Men det kan bli lite mycket ibland.

Men nu sitter jag här och hittar på måsten. Känner mig apatisk och orkeslös. Ledsen och glad. Gråter och gråter, sen skrattar jag en aning.

Trycket ökar igen och jag borde nog helt enkelt försöka sova...

2017-04-21

Det blir alltid värre framåt våren...

Det är snart 14 år sedan. 14 år sedan min pappa dog. Hur är det möjligt att det i perioder känns så jävla jobbigt. Så svårt att få människor att förstå.

Jag fick en fråga idag.
Frågan löd -Hur accepterar man att ens pappa har en demenssjukdom? Mitt svar var enkelt -Man gör det inte. 
Man accepterar inte att ens pappa inte är den starka person man trott som liten. Jag försöker hela tiden hitta svaren. Svaren på varför blev pappa sjuk, varför såg jag inte alla dessa tecken tidigare? 

Sista 6 månaderna i pappas liv ändrade mig. Jag fick bland annat mitt första panikångestanfall.

Pappa var på Ekbackens demensboende i Burseryd. Det finns (fanns?) inget boende för unga dementa i Gislaveds kommun, så pappa hamnade på ett äldreboende. Det var hemskt att lämna honom där, inte för att det är ett dåligt ställe, utan för att det var gamla, jättedementa personer och allt är utformat för att passa de gamla. Men pappa var inte gammal, pappa var 53 år. 53 år och hans döttrar tvingade honom att bo på ett jävla ålderdomshem. Personalen var verkligen bra, och illa till mods. Pappa var snäll och gjorde inte mycket väsen av sig. Min vän jobbade natten den sommaren pappa bodde där. Hon berättade att hon tyckte det var jobbigt att se honom i den miljön. Min pappa som träffat henne många gånger innan, kände inte alls igen henne. Pappa brukade sitta med personalen på kvällarna och dricka kaffe, de var flera i personalen som var i samma ålder som han. 

I början brukade pappa göra kaffe när vi hälsade på. När hösten började närma sig hade han ingen koll på hur man gjorde längre. Fars dag 2002 var en jobbig dag. Pappa älskade olika typer av spel. Jag minns när han skulle spela på lotto medans jag bodde hemma. Han gjorde 35 små lappar som han skrev 1–35 på och bad oss barn dra 7 stycken. Mest för att vi tyckte det var kul, men kanske också för att han trodde det var mer tursamt om de drogs på måfå. Trisslotter, det gillade pappa att få. Naturligtvis fick han några triss- och tianlotter av mig och Anette när det var fars dag 2002. Men det var faktiskt då, som i alla fall jag märkte att han blivit mycket sämre i sin motorik. Han försökte verkligen att skrapa, men han skakade mest. Det var sista gången han fick några lotter. 

Som frisk älskade pappa att fika. Som sjuk kunde han nästan äta obegränsat med fikabröd. Det var som hans gräns var bortsuddad. En påse bullar och flera muggar kaffe var en enkel match för honom att få i sig, han åt tills det var slut. På fars dag 2002 hade det ändrat sig. Han åt lite grann av nån kladdig kaka och försökte få i sig sitt kaffe. Men inget på bordet tog slut som det brukade. Hans aptit hade försvunnit...  

2016-11-29

En idiot som jag

Jag vet att blod är tjockare än vatten.
Jag vet att man ska ta tillvara på varandra medans man kan.

Men hur gör man om man står ljusår från varandra?
Ska man fortfarande försöka?
Eller får man ge upp?

Måste man verkligen kämpa sig blodig?








 

Den där dagen igen..

Så då var den här igen . Den där dagen som jag aldrig kommer glömma, eller ens missa verkar det som. Nu har det gått 16 år sedan han försv...