2014-01-08

Början på min berättelse...

När jag var liten, sken alltid solen på sommaren, vi hade alltid en halv meter snö på vintern...eller inte.


När jag var liten hade jag en säng att sova i och en mage som aldrig var mätt.

Jag hade en mamma och en pappa som var gifta.

Jag hade en pappa som antingen jobbade på sin arbetsplats eller hemma hos farmor och farfar, det är min uppfattning och kanske bara min.

Jag hade en mamma som i stort sett aldrig jobbade, varken på någon arbetsplats eller hemma, det är min uppfattning, och kanske bara min.

När jag var liten , flyttade vi omkring ganska mycket, jag vet inte varför, kanske vräktes vi?
Jag hann inte mer en precis på gränsen rota mig, så var det dags igen.

Pappa jobbade på pappersbruket i många år, mamma jobbade en kort period på ett tvätteri. Jag är ganska övertygad om att mamma inte klarade av den sociala biten, men det är åter igen bara vad jag tror.

Pappa hade en hel del vänner som ibland kom och hälsade på, dom var alla jättetrevliga, dom brukade nästan alltid köpa med något godis till oss barn. Vi fick annars bara godis till jul och påsk, lördagsgodis existerade inte i våran familj.
Ibland fick jag och min bror 2.50 kr i veckopeng, men bara ibland.


Det första jag minns är när jag som 3-åring vaknar en tidig morgon, går ur sängen och tittar ut genom fönstret, där ser jag ett spöke. Alltså ett spöke i vitt lakan. Jag blev livrädd och sprang fram till min bror som sov i samma rum och berättade vad som fanns utanför fönstret. Naturligtvis trodde han mig inte, men han gick tillslut ur sängen för att se om jag ljög.
Spöket var naturligtvis inte kvar när han kom fram till fönstret. Nu trodde min bror att jag hade ljugit. Jag berättade för min mamma senare på dagen om spöket som stått utanför mitt fönster, och hon sa att jag drömt, för det finns ju inga spöken. Det var inte förrän jag var vuxen som mamma berättade att det var en av mina fastrar som hade lyckats lura mig.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....