2014-02-18

Ytterligare ord

När är man ett maskrosbarn?


Jag slängde upp den frågan på Fb för kanske en månad sen..och det var lite olika svar på det.

Jag har läst många självbiografier om diverse hemska barndomar. Och min passar inte riktigt in. Jag var som sagt aldrig misshandlad, mina föräldrar var inga missbrukare och jag blev inte heller sexuellt utnyttjad. Men jag hade det inte speciellt bra.

Jag borde vara ett typiskt "mellanbarn" men det är jag inte heller. Jag är nog mer som en storasyster.

Jag har så långt jag kan minnas tillbaka haft en omhändertagande sida.

Jag förstod inte varför folk tyckte det var så märkligt att jag skaffade mitt första barn vid 17-års ålder. Den enda skillnaden var att jag fick en egen familj att ta hand om.

Mina föräldrar bråkade mest hela tiden om diverse saker, jag minns inte riktigt om vad. Och varje gång hotade mamma med att flytta eller så sprang hon ut i skogen och gömde sig, inte för att pappa slog henne, utanför att hon ville att vi skulle vara oroliga för henne.

Jag minns en gång när dom bråkat, jag var nog 11-12 år. Mammas syster och man var och hälsade på. Jag kommer inte ihåg vad dom bråkade om, men helt plötsligt var hon borta. Jag och Anette tog våra cyklar för att leta efter henne, vi gick i skogen där hon "brukade" gömma sig. Tillslut gav vi upp. Mammas syster frågade om mamma brukade sticka iväg och gömma sig. Jag minns att jag försvarade mamma, sa att hon inte brukar vara borta så länge, eller försvinna så långt bort.
Efter ytterligare en lång stund kom jag och Anette på att vi inte kollat på loftet. Där sitter mamma och slänger ur sig "Har ni varit oroliga, för det ville jag att ni skulle vara"

Normal barndom?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....