2014-04-02

Barndom..

Jag har haft lite svårt att skriva om min barndom på sista tiden. 
Jag tror det beror på att det tar sån energi.

Jag funderar mycket på min pappa, hur han var innan han träffade mamma, men det är svårt att få svar.
Det jag vet är att pappa var en arbetsam person.
  Han tyckte om att ha saker att göra. Jag kan inte minnas att han satt inne och slöade på helgerna. Han var aldrig sjukskriven, om han inte gjort illa sig på riktigt. Jag minns när han råkade sätta kniven i benet när han skulle öppna en kartong på jobbet. Han gjorde sönder en hel del i benet. 
Ni vet kraften man har när man tar i för att gör sönder något? Problemet är när man missar att man kanske inte behöver ta i så mycket och även missar det tilltänkta föremålet helt. Tja, det var det som hände pappas ben. Det var inte målet att sätta kniven i knähöjd och verkligen inte så långt in. 
Han var nog hemma en vecka, max två. Sen behövdes inte kryckorna, vilket i hans värld innebar att han kunde vara tillbaka på arbetsplatsen igen.  

Mamma hotade ofta med pappa när vi var små.
 Hade vi gjort någonting som inte passade henne då hotade hon med att  
"vänta tills pappa kommer hem" 
Det är märkligt att jag inte kan minnas att han skällde på mig.

När jag var 6 år gammal flyttade jag och mina syskon och familj till Oxhagen, innan dess hade vi bott i Vivalla, Lännes, Pålstorp och Tyble. 
Det var inget konstigt för oss att flytta, men vi hann aldrig få några riktiga vänner.
Jag blev 7 år, jag fick vattkoppor veckan innan skolan började, det resulterade i att jag inte fick gå första veckan i 1:an. Ni vet hur barn kan vara. Jag blev utsatt direkt av en tjej som hette Anna. Hon retades och höll på några dagar, till slut tröttnade jag och puttade till henne rakt in i en taggig buske, sa till henne att jag skulle göra samma sak igen om hon fortsatte jävlas. 
Efter det var det lugnt.

Min första vän blev Susanne.
 Hon bodde med sin pappa, hon verkade inte ha någon mamma. Jag frågade henne aldrig om det heller för den delen, det kändes inte viktigt. Jag minns att jag tyckte det var väldigt konstigt att hon bodde med pappan. Men han var jättesnäll och bjöd ofta på mat. Jag var alltid glad över att få äta mat hos andra, mest för att jag aldrig fick äta mig mätt hemma, men även för att de flesta som bjöd på mat var duktigare än mamma på att tillaga maten.

Sen blev min allra bästa vän Pernilla.
 När jag var 10 år flyttade vi igen. 
Denna gången till Norra Oxhagen, idag heter det Björkhaga. 
Jag fick fortsätta i samma klass, och jag minns att det var skönt att slippa skaffa sig nya vänner.
Jag och Pernilla umgicks jätteofta.
Hennes pappa jobbade på Ekströms, ibland hälsade vi på honom på arbetet. Jag har för mig att det luktade gott. Ibland fick jag med mig blåbärssoppa, nyponsoppa och jordgubbskräm, det var alltid dom där som man vispar ihop med vatten, det var lyx för mig att ta med dessa hem. Det var en självklarhet att alla i familjen fick del av det.

Jag hade många dagar i min barndom där jag gick hungrig.
När magen skrek av hunger på kvällen var det svårt att komma ihåg att man redan fått kvällsmat. Kvällsmaten bestod oftast av havregrynsgröt som var fullständigt sönderkokad. Fanns det inte havregryn hemma så fick vi 2 mackor var, utan pålägg, för det skulle pappa ha till sina jobbmackor

Fortsättning följer en annan dag.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....