2014-05-05

11 år sedan, ibland känns det som igår....

Här sitter jag och tänker på hur det var för 11 år sedan.

Vi fick samtal från Ekbackens demensboende, de tyckte vi skulle komma dit. Pappa hade haft feber i 2 veckor och blev bara sämre. Jag och Anette åkte dit tillsammans med Anettes dotter Ellen som var knappt 4 månader.
När vi kom dit var pappa okontaktbar. Hans sjukdom hade nu slagit ut det stället i hjärnan som kontrollerar temperaturen i kroppen. Vi satt och vakade hela dagen, vi bestämde oss för att stanna kvar över natten för pappa var riktigt dålig. Jag minns att jag försökte sova på hans soffa i rummet, men det enda jag gjorde var att ligga med stängda ögon och lyssna på hans andetag. Andetagen lät riktigt ansträngande.
Natten övergick till tidig morgon. Jag gick ut på hans uteplats i morgonsolen och tog en cigg och visste att detta var den sista dagen med pappa. Den sista dagen med pappa vid "liv". Varken jag eller Anette lämnade hans sida, vi satt och pratade med pappa, lät Ellen få ligga bredvid pappa och sova lite, vi höll hans hand och vi baddade hans läppar och mun med en fuktig tuss.
Morgonen blev eftermiddag, jag minns att vi tänkt åka hem och duscha och byta kläder, men vi beslöt oss för att strunta i det.
Vi ringde mamma och Michael framåt kvällen, sa till dem att om de ville träffa pappa innan han somnade in så var det läge nu. Jag minns mamma sittandes i pappas soffa, hur hon satt där med munnen snörpt och vägrade att ens titta åt pappas håll. Jag och Anette satt på varsin sida och höll pappas hand, jag sa till mamma att jag kunde flytta mig om hon ville sitta bredvid pappa, men det var inget hon ville.
Man kunde se på pappas kropp att den var på väg att ge upp, det började från tårna, en färg som sa att döden var på gång. Jag satt och funderade på hur lång tid det skulle ta för dödensfärg att nå hjärtat, det tog flera timmar.
Vi små pratade med pappa hela tiden jag och Anette. Smekte hans hand och kind. Till slut började hans andetag att bli färre. Vi, både jag och Anette sa till pappa att det var dags att släppa taget, att han inte behövde kämpa mer, det var ok att gå vidare. Efter ett långt kämpande så slutade han andas. 

Min pappa var död. Tiden stod stilla.




Bertil Johansson. Född 7 juni 1949, död 6 maj 2003

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....