2014-05-06

Ett datum jag aldrig glömmer

Fy f-n. Vissa dagar vill jag bara gråta. 

 Jag pratade med min syster innan, hon berättade att hon läst gårdagens blogginlägg, inte så märkligt kanske. När vi fortsatte prata så sa hon att, man märker Angelicas frånvaro, hon finns inte med. 

 Jag hade inte ens tänkt på att jag inte nämner henne alls, har jag någonsin gjort det på bloggen? Jag tror faktiskt inte det. Jag blir faktiskt ledsen när jag tänker på allt som hon missat med oss syskon. Hon har liksom mamma valt att inte ha någon som helst kontakt med mig och Anette. Angelica har bara fått höra mammas version på vad som har hänt. Jag undrar om hon hade förstått oss, om vi hade fått ge våran version. Tilläggas att vi också har valt att inte ha någon kontakt med mamma.

 Alla som känner mig vet att jag inte har någon kontakt med mamma, de som har varit med mig genom åren vet också varför, eller har iaf en aning om varför. 

Jag har gett min mamma miljoner chanser att få vara i mitt liv, liksom Anette har gett henne lika många chanser, om inte fler. 

 Egentligen började det långt innan pappa blev sjuk.

Hon snackade så jävla mycket skit bakom våra ryggar, den som satt med henne ena dagen stack hon i ryggen med en kniv nästa dag. Det är min mamma i ett nötskal.

 När pappa blev sjuk förvärrades ALLT. 

Anette har varit den som sa ifrån först, själv försökte jag vara lugn och inte bli förbannad och be mamma dra åt helvete. Jag ansåg att mamma också var sjuk på ett annat sätt. Hon kunde inte se att pappa var så sjuk, hon ansåg att han skulle kunna anstränga sig att sova, jobba osv. Hon förstod inte att det var något som inte skulle bli bättre. 

 Jag minns tydligt när pappa fortfarande bodde hemma. Mamma ringde hysteriskt, vilket hände ganska ofta. En gång var det för att hon inte "tordes" berätta för pappa att hans körkort hade dragits in, hon ville att jag skulle komma dit och berätta det för honom. Sagt och gjort, jag berättade för pappa hur det låg till, men sa även att han kanske skulle få tillbaka det, när han började må bättre efter alla hans utredningar var färdiga. Det räckte, pappa blev inte arg, han försökte inte heller ta bilen för att åka iväg efter det.


 Hon ringde många gånger den vintern/våren. En av det sista gångerna så minns jag inte ens vad det handlade om, men jag och Anette slängde oss i bilen och körde dit så fort vi kunde. Det var egentligen då som vi bestämde att detta var totalt ohållbart. Mamma kunde få för sig att spruta vatten på pappa när han satt och somnade på eftermiddagen, hon trodde att om han höll sig vaken då så skulle han kunna sova på natten, det hjälpte inte alls.  


 Nåja, de hade bråkat, jag tror att mamma skällt medans pappa försökt sig på att skälla tillbaka. När vi kom dit så satt pappa i soffan och mamma i köket. Mamma fortfarande hysterisk. Jag och Anette hade våra självklara roller, jag tog hand om mamma och hon tog hand om pappa. Mamma satt och sa hur dum i huvudet pappa var, han var inte sjuk, han var bara så jävla dum i huvudet...och jag.....jag satt och försökte förklara för henne att HAN ÄR SJUK. Jag tror faktiskt inte att hon förstod det under hela tiden han var sjuk. 

Pappa var ledsen denna gången, han förstod att det inte var som det skulle, det var tomt sa han.

Jag hade bara tänkt skriva ner lite om varför min kontakt med mamma är som den är, men det blev lite annat. Jag får fortsätta en annan dag. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....