2014-05-20

Solbacka alltså...



Igår när jag var ute och körde bilen i Reftele "centrum" fick jag ångest. Kunde inte riktigt komma på varför, inget var ju annorlunda mot förra gången jag var där, möjligen att jag skulle fixa blommorna på gravarna och att vi skulle på möte på Solbacka.

Väl inne på Solbackas entré så kom jag på att första gången jag fick en riktig jävla panikattack så stod jag där. Det var året som pappa dog, bara någon månad efter faktiskt. Jag hade under pappas sista tid haft megaångest när jag träffade honom. Det gick ok när jag var hos honom, men när jag gick därifrån slängdes ångesten på mig och jag kunde knappt andas. Jag grät, skakade och försökte andas. Jag hade ångest för att jag inte märkt att pappa var så sjuk, att jag inte sett dessa tecken på demensen, jag som jobbade inom vården borde ju sett det.

Jag höll på att läsa upp mina ämnen på gymnasienivå och var helt säker på att det skulle gå lika lätt som när jag läste till undersköterska terminen innan. Det jag inte hade räknat med var att pappa skulle bli så mycket sämre på så kort tid.
Jag hoppade av efter halva terminen. Jag kunde inte koncentrera mig på att plugga. All min tid gick åt till att tänka på pappa och må dåligt över att han var så dålig.

Efter pappa hade dött så var jag sjukskriven ett par månader och sen skulle jag börja jobba.
Jävligt märkligt. 

Jag gick in till en dam som hade ett rum på Solbacka, och där..där hänger en tavla av min pappas älskade Lövhult. Hur troligt är det? Det finns 6 avdelningar och jag hamnar på den?

Jag fick panik, och där var det igen...ångest. Jag kunde inte jobba, jag kunde inte sova jag kunde nästan inte andas.

Efter ett halvår kanske så fick jag börja jobba på Museet med att katalogisera gamla kyrkböcker. Som ni vet får man inte ha det lugnt. Jag blev återigen tillsagd att pröva att vara på solbacka.
Jag hade med mig en från museet till solbacka. Jag kom in i entrén och där...efter typ 30 sec så håller jag på att dö, eller det känns så iaf. Världen snurrade och jag kunde inte andas, världens obehagligaste upplevelse. Någon tog tag i mig och ledde mig ut.
Jag hade inte satt min fot där sedan dess.

Jag begärde en omplacering i kommunen, och det var därför jag började städa i Gislaved.

Jag kan säga att mina upplevelser på Solbacka inte heller blivit bättre med tanke på gårdagens besök. Jag är fortfarande irriterad som fan på områdeschefen, sämre bemötande får man leta efter. Jag är glad att jag och Anette varit med innan, det är inte så lätt att köra över oss. Kärringen satt faktiskt och försökte nervärdera både mig och Anette, hon högg till och med mot personalen som var med.  
Fy fan, jag hade inte velat ha den känslokalla idioten som chef.

Nä, nu ska jag nog sova

2 kommentarer:

  1. Posttraumatiskt stressyndrom heter det. Jag tycker det är märkligt att du blev tvingad till det ställe du inte klarade av att vara på hela tiden. Är folk helt genomkorkade - eller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror nog på att det varit chefer i kommunen som inte haft empati och även trott att jag bara "hittar" på när jag berättat om paniken jag känt inför att bara besöka solbacka..

      Radera

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....