2014-07-13

Föräldrar



Vi har det alla. Biologiska föräldrar. 

Jag har skrivit om det förr, om mamma och pappa.





När jag skriver om pappa är det mest med sorg. Att förlora en förälder är tufft. Pappa dog som jag skrivit förr i en demenssjukdom. Egentligen så dog han i en parkinson plussjukdom, men idag bryr jag mig inte så mycket om att förklara det. Han dog en allt för tidig död, han blev 53 år och jag var 32 år när det hände. Jag tror inte jag känt mig så liten och ynklig som när pappa dog. Helt plötsligt kände jag mig ensam. Med åren som gått har jag även insett att jag glömt bort hur min friska pappa egentligen var. Jag brukar säga att han var arbetsam och stark, för det var han. 


Jag har förträngt de flesta bråk mellan han och mamma, alla gånger mamma hotade med att lämna honom. Jag tror inte det var bråk där dom slog på varandra, men jag vet att mamma kastade saker i väggarna.

Mamma liksom pappa kunde inte hålla i pengar. Jag har aldrig fått lära mig hur man gör, vilket också resulterar i att jag är ganska kass på det. Jag har mitt tänkande och det är att - det ordnar sig, det löser sig, och det har det gjort med. Mina barn har aldrig behövt gå hungriga som jag ofta gjorde som barn.

Pappa var den som arbetade, han var aldrig hemma från jobbet. Han försökte vid något tillfälle läsa på vuxenskola, men hans dyslexi var alldeles för jobbig så han hoppade av ganska snart. Han kunde skriva sitt namn rätt, mer än så var det nog inte. Mamma fick hjälpa honom med att läsa hans brev och skriva åt honom. 

Jag försöker minnas vad mamma gjorde. Mitt minne säger att hon satt på sin feta röv dagarna i ända och rökte, drack kaffe och gjorde korsord, men jag kan inte tro att det faktiskt var så. Hon är i mitt minne alltid sur eller jätteglad. Hon visste allt om alla även om hon inte träffat dom. När jag har berättat för min kurator om henne så har jag fått frågan om hon är utredd inom psykiatrin, vad jag vet så är hon inte det. Min kurator sa till mig vid något tillfälle att det lätt som jag pratade om ett barn när jag pratade om mamma, och att hon verkade ha symtom på en viss psykisk sjukdom (störning,syndrom eller dylikt ) men som hon även sa, - jag kan inte sätta diagnos på din mamma. Naturligtvis har det fått mig att tänka. Kan det vara så att det finns en riktig bakomvarande orsak till hennes beteende? Kan det faktiskt vara så, precis som jag sa för 11-12 år sedan - mamma är sjuk.

Men om hon nu är psykiskt sjuk på riktigt gör det att man kan uppföra sig hur illa som helst? Hur kan man förvisa två av sina fyra barn, bara sådär? Hon gav alla foton som hon hade på mig och Anette till Michael, hon ville alltså radera ut oss helt. Istället för att bara slänga foton så markerade hon ytterligare genom att säga till brorsan att ge oss foton från när vi va små, för hon ville minsann inte ha dom. Hur kan man göra så?




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....