2014-11-21

Mina första minnen...



Mina första år.

När jag var liten, hade jag en säng att sova i och en mage som aldrig var mätt. Jag hade en mamma och en pappa som var gifta; ibland önskade jag att de inte var det. Jag hade även en bror; Michael som var 2 år äldre en mig och en tre år yngre syster som hette Anette. Min pappa antingen jobbade på sin arbetsplats eller hemma hos farmor och farfar. Jag hade en mamma som i stort sett aldrig jobbade; varken på någon arbetsplats eller hemma. Vi flyttade omkring ganska ofta, jag vet inte varför, kanske vräktes vi? När jag precis på gränsen hann rota mig, då var det dags för flytt, till ett nytt okänt område.
    Pappa jobbade på pappersbruket i Örebro i många år, mamma jobbade en kort period på ett tvätteri.
    Min pappa hade en del vänner som ibland kom och hälsade på, de var alla jättesnälla. Lennart brukade nästan alltid köpa med godis till oss barn. Vi fick annars bara godis till jul och påsk, lördagsgodis existerade inte i vår familj. Det kunde någon gång hända att jag och min bror fick en krona eller två till helgen, men bara ibland.
    När jag fyllde tre år bodde vi i en liten stuga där det var gångavstånd till farmor och farfar. Det första jag kommer ihåg, var när jag som treåring vaknar en tidig morgon, stiger ur sängen och tittar ut genom fönstret. Där stod ett spöke, ett spöke i vitt lakan, som spöket Laban, fast stort. Jag blev livrädd och sprang fram till min bror som sov i samma rum och skrek:
-        Michael, det är ett spöke nedanför fönstret!
-        Men sluta jag sover, mumlade han.
-        Michael, snälla, du måste komma och titta, det är spöke där på riktigt, jag lovar!
Naturligtvis trodde han mig inte, men efter mycket tjat masade han sig ur sängen för att se om jag ljög. Spöket var naturligtvis borta när han kom fram till fönstret. Nu trodde min bror att jag hade ljugit. Senare på dagen gick jag fram till mamma och sa:
-        Mamma, det stod ett spöke nedanför mitt fönster i natt!
-        Nej, du har drömt Weronica, du vet att det inte finns några spöken.
    Det var inte förrän i vuxen ålder, som min kära mor berättade för mig att det var en av mina släktingar som hade lyckats lura mig. Den här händelsen har funnits med mig i alla år. – Hur tänkte min hen, hur tänkte mamma och varför ville de skrämma ett litet barn?


-        Pappa, varför är inte mamma hemma, löd min fråga i slutet av juni 1973.
-        Hon är på sjukhuset Weronica, när hon kommer hem har hon med sig din lillasyster.
Ingen hade berättat för mig att jag skulle få ett syskon. Eller hade jag bara glömt det? Jag ville inte ha någon lillasyster, jag tyckte det räckte med en bror.
    När mamma kom hem med bebisen ville hon att jag skulle komma och titta på den. Jag trodde mamma skulle krama mig, och berätta hur mycket hon hade längtat efter mig. Men hon tyckte bara att jag skulle titta på bebisen. Jag blev jätteledsen, sprang och gömde mig bakom en buske, den busken fick ofta besök av mig. Mamma försökte få mig att komma fram, men inte förrän Michael kom och hämtade mig så gick jag därifrån. Jag vägrade att titta mot bebisen i flera veckor. Möjligtvis tittade jag i smyg, utan att någon vuxen såg det. Strax efter Anette föddes så pratade pappa med mig och Michael
-        Michael och Weronica, ni måste tänka på att vara extra snälla mot mamma, hon har det jättejobbigt med bebisen.
-        Ja, pappa, vi ska försöka, lovade vi.
    Pappa försökte alltid vara mamma till lags. Jag och brorsan försökte vara tysta och snälla. Vi lekte mest ute den sommaren. Vi sprang i kohagarna, hoppade på höskullen; samma höskulle där de söta kattungarna fanns. Jag var även i treårsåldern när jag bestämde mig för att göra mig av med min napp, den slängdes helt enkelt in i kohagen. Jag ångrade mig direkt efteråt, men det var ingen som ville gå in och hämta den åt mig. Även om jag såg nappen ligga på backen inte långt från stängslet, så var jag alldeles för rädd att ens tänka tanken på att ge mig in i hagen bland alla korna för att hämta den. Det var nog inte de allra vanligaste sättet att sluta med napp. Ett av det starkaste minnena jag har från den epoken var när jag och min kusin som är lika gamla, sprang omkring och lekte. Tommy som min kusin hette, sprang fram till sin mamma och hoppade upp i hennes knä för att mysa.
Även jag ville sitta i min mammas knä. Jag sprang fram till mamma och sa snällt:
-        Snälla mamma, jag kan väl få sitta i ditt knä?
-        Nej, du är stor nog att sitta på egen stol, svarade hon.
-        Men mamma, jag kan väl få sitta en liten stund.
-        Nej, du är för stor, jag orkar inte det.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade, jag var verkligen inte större än Tommy, snarare mindre. Detta var bara en av alla gånger som jag kände mig avisad. Jag var efter detta väldigt avundsjuk på min kusin som inte ens behövde ha ont för att hans mamma skulle vilja ha honom i knät. Känslan att bli avisad har aldrig försvunnit.
Varför fick inte jag sitta hos mamma? Var jag på något vis sämre?


2014-11-14

Tusen strålande solar

Jag har inte skrivit på flera veckor, det är iofs inget ovanligt här.
Jag har faktiskt skrivit på skrivarkursen ... Fatta var roligt det är, skriva sina texter och få både ris och ros . Det var skitjobbigt i början, men jag gillar att få ris, man lär sig så mycket mer än om man bara får beröm. Jag hoppas verkligen att det kommer någon liten fortsättning på den.

Vad har jag annars gjort?
Tja, yrat omkring som vanligt, vilket i min värld betyder att jag grejar lite här och lite där. Inget blir färdigt men jag gör saker hela tiden...typ.

Jag har målat och målat, läst en bok. Och vi var på bio igår , Jag, Micke, Ida, Adam och Andreas. Det var den nya Dum&dummare 2. Ganska rolig film, men lite för mycket av det roliga ibland, då är det som att det låser sig för mig. Men den var lite smårolig iaf.

Så har vi dom där ADHD träffarna. De är intressanta med trevliga människor, men jag har så svårt för lyssnarövningarna vi har i början på mötena, koncentrationen tryter och jag tycker det går för sakta.
Hemläxorna går ...sådär. Jag försöker göra mina stoppövningar ett par gånger om dagen.
Att lyssna på de andra övningarna går bara inte.
Jaja, det blir nog bättre...



Boken jag har läst, måste jag varmt rekommendera. 

Jag tycker boken är bra, för den känns modern. Den speglar inte bara kvinnorna i Afghanistan utan man får även se hur resten av landet lider under talibanerna styre. 
Ledsam, fin och kärleksfull bok.

Den där dagen igen..

Så då var den här igen . Den där dagen som jag aldrig kommer glömma, eller ens missa verkar det som. Nu har det gått 16 år sedan han försv...