2017-04-21

Det blir alltid värre framåt våren...

Det är snart 14 år sedan. 14 år sedan min pappa dog. Hur är det möjligt att det i perioder känns så jävla jobbigt. Så svårt att få människor att förstå.

Jag fick en fråga idag.
Frågan löd -Hur accepterar man att ens pappa har en demenssjukdom? Mitt svar var enkelt -Man gör det inte. 
Man accepterar inte att ens pappa inte är den starka person man trott som liten. Jag försöker hela tiden hitta svaren. Svaren på varför blev pappa sjuk, varför såg jag inte alla dessa tecken tidigare? 

Sista 6 månaderna i pappas liv ändrade mig. Jag fick bland annat mitt första panikångestanfall.

Pappa var på Ekbackens demensboende i Burseryd. Det finns (fanns?) inget boende för unga dementa i Gislaveds kommun, så pappa hamnade på ett äldreboende. Det var hemskt att lämna honom där, inte för att det är ett dåligt ställe, utan för att det var gamla, jättedementa personer och allt är utformat för att passa de gamla. Men pappa var inte gammal, pappa var 53 år. 53 år och hans döttrar tvingade honom att bo på ett jävla ålderdomshem. Personalen var verkligen bra, och illa till mods. Pappa var snäll och gjorde inte mycket väsen av sig. Min vän jobbade natten den sommaren pappa bodde där. Hon berättade att hon tyckte det var jobbigt att se honom i den miljön. Min pappa som träffat henne många gånger innan, kände inte alls igen henne. Pappa brukade sitta med personalen på kvällarna och dricka kaffe, de var flera i personalen som var i samma ålder som han. 

I början brukade pappa göra kaffe när vi hälsade på. När hösten började närma sig hade han ingen koll på hur man gjorde längre. Fars dag 2002 var en jobbig dag. Pappa älskade olika typer av spel. Jag minns när han skulle spela på lotto medans jag bodde hemma. Han gjorde 35 små lappar som han skrev 1–35 på och bad oss barn dra 7 stycken. Mest för att vi tyckte det var kul, men kanske också för att han trodde det var mer tursamt om de drogs på måfå. Trisslotter, det gillade pappa att få. Naturligtvis fick han några triss- och tianlotter av mig och Anette när det var fars dag 2002. Men det var faktiskt då, som i alla fall jag märkte att han blivit mycket sämre i sin motorik. Han försökte verkligen att skrapa, men han skakade mest. Det var sista gången han fick några lotter. 

Som frisk älskade pappa att fika. Som sjuk kunde han nästan äta obegränsat med fikabröd. Det var som hans gräns var bortsuddad. En påse bullar och flera muggar kaffe var en enkel match för honom att få i sig, han åt tills det var slut. På fars dag 2002 hade det ändrat sig. Han åt lite grann av nån kladdig kaka och försökte få i sig sitt kaffe. Men inget på bordet tog slut som det brukade. Hans aptit hade försvunnit...  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....